Igår (18/8-2011) gick jag upp runt halv nio för att göra mig i ordning, runt tio åkte jag, min pappa och min syster till Västerås flygplats. Vi fick vänta där ett tag och bra var väl det, man vill ju ha lite tid att säga hej då. Tårar blev det självklart. Mest för att jag var (är) så jäkla trött, men också för att jag började fatta på riktigt hur länge jag ska var borta. Till slut skiljdes vi åt och jag fick snart gå på planet. (ÄLSKAR ER!)

Flygresan var tråkig och tråkig... Det är roligare när man åker med en kompis. Nu fick jag sitta i en mittenstol. Kunde inte sova och kunde inte se på någon fin vy. Jaja, det var inte en sådan lång resa (runt 2h). Jag tänkte ganska mycket, blev lite nervös. Landade och började ta mig mot baggageutlämningen, det gick bra och fort och konstigt nog var jag inte nervös (kände mest ett behov av att gå på toa).. Gick på toa och hämtade min väska och gick mot utgången och väl där såg jag inte någon jag kände igen, så jag ställde mig och började kika igenom stället för att se om dom var där eller inte. Så såg jag en man som såg ut som Andrew, familjens pappa och vi såg på varann och lite tveksamt gick jag fram och visst var det han.

Så klart ösregnade det (ett riktigt engelskt välkomnande) och han hade parkerat väldigt långt bort, så jag fick vänta under tak medan han i varken regnställ eller jacka hämtade bilen...

Vi småpratade lite i bilen på väg för att hämta Helen (familjens mamma) i Cambridge. Men det blir mest nickningar och "mhh"-anden för min del. Jag må vara bra på engelska, men det låser sig lite när man pratar med någon som är flytande och man har aldrig träffat personen förr och så där, ni fattar.

Vi plockade upp Helen och sedan fortsatte vi mot huset. Det hade gått bra att träffa föräldrarna, men hur skulle de gå med barnen?

Det gick superbra! De är vana vid det här laget och de var jättegoa, kramades och pratade och gav presenter och kort. Jättegulligt. Ingenting att oroa sig för där direkt.

Kvällen gick och den gick ut på att prata mest, eller för min del, lyssna :) När barnen hade gått och lagt sig satt jag i köket med Andrew, Helen och Ruth (Andrews syster) och pratade och spelade spelet jag gett dem (Ett frågespel om svenskar och svenska saker). De sa att det kunde vara den bästa presenten de någonsin fått av en Au pair. ;) Samtidigt lyssnade vi på Gyllene Tider... Ja, det var ganska så surrealistiskt!

Väldigt trött gick jag och lade mig i mitt ny rum. Självklart kunde jag inte somna (men det kan jag inte hemma heller så...) Alla möjliga tankar cirklade ju i mitt huvud. Har jag gjort rätt? Vill jag verkligen det här? Kommer jag klara det här? Saknad av allt där hemma, mitt rum, min familj, mina vänner, min katt, högertrafik etc. Det känns vemodigt, ja, men jag vet att det här kommer vara bra för mig. En bra och viktig upplevelse.

Idag gick jag upp ganska tidigt, runt nio, för alla andra var redan uppe och man kan höra dem riktigt bra. Köket ligger bredvid mitt rum. Och jag har drukigt juice och te and that's about it. Jag är riktigt trött!

Vet inte vad vi ska göra idag, vilket är lite jobbigt, men skönt också. Jaja, mer ska jag inte skriva. Bilder kommer.