Vilken fantasifull rubrik... Anyway.

Idag har jag gått... Långt, två timmar ungefär. The (not quite) english girl who went up a hill and came down a mountain... Men det var kul. Barnen är som sagt superhärliga och den biten känns verkligen jättebra. När vi gick upp för denna kulle (och ner) så höll de mig i handen, pratade non stop, skrattade och var hur gulliga som helst. Caroline, lilltjejen fick skavsår, så jag bar henne periodvis och då sa hon att hon älskade mig. Hjärtat smälter lite ;) men the thing is, Caroline har ett mönster. De första dagarna är hon supergullig och de kallar det "the honeymoon" sedan blir hon bossig och nästan elak och sedan går hon tillbaka till att vara sig själv, så att säga. Detta är vad jag hört i alla fall. :) och hittills verkar det stämma.

Innan den långa promenaden så körde jag bil... ! På vänster sida vägen på höger sida bilen! Det gick hyffsat, i alla fall för att vara första gången. Jag körde till doktorn för att skriva in mig och tillbaka och det var inte långt alls. Ja... jag körde på höger sida i några sekunder innan jag snabbt insåg att det kanske inte var så bra... Vögarna är väldigt smala och folk kör lite hur som helst. Scary. men jag kommer nog vänja mig. Lite kul hur man försöker växla i dörren...

Efter den långa promenaden så gick vi på resturang, och en ganska fancy one faktiskt.. Indiskt. För att tacka Andrews syster som har tagit hand om barnen medan de har varit borta och mig som ska ta hand om dem. Ganska gott.

Sedan hem och nästan direkt i säng med barnen, efter att jag spelat lite Beyblade med Jonathan ;)

Börjar kännas bättre nu, tanken på att vara här så länge alltså. Längtar lite tills vi har kommit in i någon slags rutin faktiskt. Engelskan flyter på liiite bättre.