Nio månader. Det känns helt otroligt. Jag har bott och jobbat i England i nio månader. Jag flyttade ensam till ett land jag bara besökt en gång tidigare, utan att ha träffat familjen jag skulle bo hos innan. Jag tog en risk och jag är så otroligt glad att jag gjorde det.

Första natten i England var ett helvete. Jag var väldigt ledsen och tänkte att detta var ett av det dummaste jag någonsin gjort. Morgonen efter vaknade jag och upplevde min första dag i England som au-pair till Caroline och Jonathan och sen dess har jag vetat att jag tog rätt beslut. Ibland tänker jag att jag måste drömma, inte kan jag verkligen bo i England? Inte kan barnen i baksätet av bilen vara mitt ansvar? Inte kan den här familjen ha valt mig? Det känns väldigt overkligt ibland, men oftast går dagarna förbi utan att jag tänker på det, för nu är detta min vardag. Jag vaknar när familjen går upp och äter frukost, sedan skjutsar jag barnen till skolan, har tid för mig själv till klockan tre och då brukar jag träna, lyssna på musik och annat trevligt och så tar jag hand om barnen och ser till så att de kommer dit de ska, äter och ibland är det mitt jobb att se till så att de går till sängs efter ett bad. Detta är min vardag. Jag har haft tre veckor ledigt allt som allt. Två veckor äver julen och en vecka under påsk. Varje dag är nästan den andra lik. Om tre veckor kommer detta inte att vara min vardag längre.

Om tre veckor, den nionde Juni kommer jag att ta flyget hem till Sverige för att sedan hämtas hem till Borlänge från Västerås av min älskade syster. Den nionde Juni kommer vara fylld med känslor. Jag kommer skiljas från en familj som jag levt med i nästan ett år och jag kommer komma hem till en familj som jag har saknat lika länge. Vem vet när jag nästa gång kommer att få se Helen, Andrew, Caroline och Jonathan igen efter den nionde Juni. De kommer att få en ny au pair och jag kommer inte längre vara den som skjutsar barnen till skolan, säger åt dem att äta upp maten, sitta upp ordentligt, sätta på sig skorna, sluta retas och stänga av TV när det är läggdags. Inte heller kommer jag att kunna lyfta upp Caroline och ge henne en stor kram och sedan kasta upp henne i luften och fånga henne igen, diskutera livets konstigheter med Jonathan, berätta för dem hur duktiga de och att jag älskar dem. Någon annan kommer att göra det i mitt ställe, precis som sju andra au pairer har gjort innan mig. Men jag hoppas och tror att jag alltid kommer att ha en speciell plats i deras hjärtan så som de alltid kommer att ha i mitt.

Jag kommer nog efter ett par veckor, eller månader i Sverige sakna barnen enormt, men vad jag kommer sakna mest är förmodligen mitt fotbollslag. Royston Town Ladies Football Club har varit min räddning här i England. Träningarna med dem har varit så otroligt givande. Det är tyvärr inte så att jag har förvandlats till ett proffs och kommer överraska alla hemma med tricks jag har lärt mig i England, utan vad jag får med mig från att ha spelat med Royston i nio månader är en otrolig glädje för sporten. Efter att ha kommit hem med tårar i ögonen efter antal träningar med mitt lag i Sverige, var jag inte allt för ledsen över tanken att inte spela fotboll på grund av min flytt till England, men tack vare Helen, som hittade detta lag på internet, så träffade jag ett gäng glada tjejer och med deras lika glada och jävligt schysta manager och tränare. Efter varje träning med detta lag fylldes jag med glädje och längtade med smärta till nästa. Jag kommer sakna mina lagkamrat något så otroligt, men tack vare dem kommer jag alltid veta vad fotboll egentligen handlar om. Det handlar om att ha roligt. Vi vann inte många matcher, vi var inte dåliga, men vi vann helt enkelt inte många matcher, men vi kämpade alltid och det var aldrig bråk eller tjafs under träningar eller matcher, visst blir man irriterad ibland, när inte allt går som man vill, men jag känner ändå att detta lag vet hur man ska behandla varandra och jag hoppas att jag tar med mig lite av deras laganda hem till Sverige.

Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag är så tacksam över att Helen och Andrew valde mig och gav mig denna chans att utvecklas och växa som människa. Jag är fortfarande bara 164 centimeter lång, men nu vet jag vem jag är och vad jag tycker och känner. Jag har säkert mycket att lära ännu, men nu förstår jag mig själv mycket bättre än vad jag gjorde för nio månader sedan.