Jag står i min före detta lägenhets trappuppgång med några av mina vänner och konverserar. Fler och fler vänner ansluter sig. Helt plötsligt börjar marken vibrera. Jag tittar ut genom glasdörren och ser en stor spricka i marken som växer och växer. Rädsla. Jag tar ett hårt tag i en av mina vänner, Johanna. Jag står där och känner hur marken skakar mer och mer. Jag vet att jag kommer att dö, jag vet att alla mina vänner kommer att dö. Då slår det mig att jag inte tror på ett liv efter döden. Då blev döden plötsligt ännu skräckingivande. Känslan av skräck inför döden blandades med besvikelse över att jag inte trodde på någonting efter döden, varför kunde jag inte ha trott på att man förenas med sina avlidna släktingar eller hamnar på ett moln i himlen? Då hade döden inte varit så skräckingivande, men nu var den det.


Jag vet inte hur jag ska tolka drömmen, eller om den ska tolkas överhuvudtaget… Jag har nog i alla fall bestämt mig för att jag ska börja tro på någonting efter döden.

Men vad?